-    Klockan är just nu åtta noll noll och du lyssnar på Anni och Jonte. God morgon till just dig och om du precis håller på att vakna så är det en strålande morgon! Enligt väderprognosen badar hela Österbotten i sol hela dagen. Sommartider hej hej! Men innan Jonte hinner börja sjunga sommarhits ska vi spela lite ny musik från Vasa, Finlands soligaste stad. Woohoo!

Morgonshowens radioröster väckte Laura som snoozat sin klockradio sedan sju. Det var antagligen därför som både Taylor Swift och Vesa-Matti Loiri gästat hennes drömmar, dock på en stugfest ordnad av Laura. Där hade man spelat kubb och kastat pil tills Laura sagt att det var dags för gästerna att gå. Taylor och Vesku hade tagit henne på orden. Laura hade försovit sig och nu var det verkligen bråttom till jobbet. Håret behövde desperat tvättas men det var helt klart en torrschampomorgon. Lite pulver i hårrötterna och på med kläderna! Det viktigaste var att hinna till morgonmötet som började om en kvart. Om Laura missade tilldelningen av hemvårdsklienterna skulle chefen säkert skicka henne till Arne. Arne var en trevlig klient men han ägde en knallgrön papegoja som tyckte om att göra utfall mot Lauras huvud. Laura var rädd för fågeln, fast å andra sidan var hon glad att 90-åriga Arne hade lite action i sitt liv tack vare fågelskrället.

Laura hade under helgen vunnit en jordgubbstårta i ett lotteri och bestämt sig för att ta med den till arbetskamraterna för att förgylla kaffepausen. Med den rosa tårtförpackningen under armen skyndade Laura ut i trappuppgången och vidare ut på gården. Hennes röda cykel stod parkerad intill väggen. Laura hade märkt för en vecka sedan att cykeldäcken hade för lite luft men hade inte kommit sig för att göra något åt saken. Nu fanns det inget hon kunde göra åt det. Laura stånkade sig upp på cykeln och höll med en hand om styret och med den andra om tårtförpackningens snöre.

Resan till jobbet var kort och hälsostationens parkering syntes redan. Laura svängde styret till vänster för att komma över trottoarkanten. Med tomma däck och bara en hand på styret var försöket dömt att misslyckas. Resan fick ett abrupt slut, greppet om tårtförpackningen lossade och Laura föll handlöst. Fallet var långsamt men dramatiskt. Medan hon föll hann Laura tänka på det viktigaste, det vill säga måste tårtresterna städas bort från gatan eller får de lämnas där? Och om de måste städas bort, med vad skulle hon göra det?

När Laura öppnade ögonen nästa gång såg hon ett bekymrat mansansikte i synfältet. Laura insåg att hon låg på asfalten. Hennes näve var knuten kring något vått. Det visade sig vara en jordgubbe som lossnat från tårtan. Hon hade tydligen behövt klamra sig fast vid något. Mannens röst var bekant, men Lauras på senare tid försämrade närseende gjorde det omöjligt att känna igen honom. Mannens konturer var lika suddiga som bokstäverna i Vasabladet på morgnarna då Laura försökte läsa utan glasögon.

-        Då så, hej. Vad heter du och vilket år är det?
-        Va? Laura.
-        Okej, bra, vem är Finlands president?
-        Han valdes just, Stubb.
-        Bra. Du föll visst.

Laura funderade om hon legat där länge och om det vore dags att släppa taget om jordgubben. Mannen fortsatte:

-        Du kommer inte ihåg mig, eller hur? Det var ju länge sedan. Under studietiden. 

Jösses. Det var ju Heavy-Thomas! Såklart kom Laura ihåg honom. Hur kom det sig att han var där? Och varför såg han plötsligt så bra ut? Laura kom mycket väl ihåg Thomas svarta bandtröjor och dystra karaktär. Nu hade han en ljusblå pikétröja och såg helt annorlunda ut än tidigare. Levnadsglad och frisk. Han hade tydligen fått färg i sitt liv, både på sina textilier och emotionellt. Något blossade upp inom Laura. Hon såg Thomas i ett helt nytt ljus.

Efter gemensamma närvårdsstudier hade Thomas fortsatt till förstavårdare. Nu, tjugofem år senare, var han där och hjälpte Laura upp på fötterna. Så yrkeskunnig vårdare kunde han inte vara, för man fick ju verkligen inte lyfta upp en sådan här traumapatient. 

-        Ska vi gå och putsa de där småsåren? Jag har ett första hjälpen-kit i bilen.

Laura nickade förvånat. Småsår? Första hjälpen-kit? Behövdes det ingen ambulans? Thomas hjälpte först Laura upp för att sitta och sedan upp och stå. Lauras kinder blossade, Thomas verkade underbar. De hade verkligen ett romantiskt ögonblick på gång, men sedan dök chefen och arbetskamraterna upp. De hade väl sett genom fönstret vad som hänt.

-        Heej! Får man äta den där tårtan? Haha!

Britta skojade som vanligt. Hon kunde då aldrig låta bli. Chefen himlade med ögonen och fortsatte:

-        Du kommer väl ihåg att du har semester?

Laura började skratta. Det var så sant, semestern hade redan börjat och kom tydligen ganska lägligt. All denna brådska och allt yrande hade varit i onödan. Men av någon anledning gjorde det Laura inget. Thomas stödde sin traumapatient. Det var överdrivet men Laura hade inget emot lite extra omvårdnad. Några fåglar landade ner vid den mosade tårtan. Det gick dock inte att känna igen den som en tårta längre, det var bara en hög med grädde och jordgubbar. Turligt nog var måsarna bara intresserade av högen och inte av Lauras huvud, som Arnes papegoja. Kanske man borde ge Arnes fågel lite jordgubbstårta någon gång, tänkte Laura.

Thomas satte ner Laura på kanten av bakluckan på sin röda Volkswagen och letade fram förstahjälpsakerna. Varsamt rengjorde han såren i Lauras ansikte och på hennes händer och plåstrade om dem. Det kändes som om Thomas ville ta extra väl hand om henne. Laura roades och skämdes över sitt klumpiga fall. Det var tur att Thomas var en yrkesmänniska och hade sett det mesta. Det var överraskande hur lätt det kändes att vara i hans sällskap. Det var tur att det inte gick riktigt illa, funderade Laura med tanke på sitt underklädsval. Det hade varit riktigt oturligt om hon brutit benet och vårdpersonalen eller Thomas sett hennes hemska underkläder. Det var det här hennes mamma alltid pratade om, man borde alltid klä sig som om det var ens sista dag.

Måsarna kalasade, och trots små skråmor och ett dunkande huvud kände sig också Laura på kalashumör. Det var en fantastisk sommarmorgon och det var inte bråttom någonstans. Förvånande lite brydde sig arbetskamraterna om Lauras mående, men det roade henne mer än det sårade. Thomas packade in sin första hjälp väska tillbaka i bilen.

-        Jag tror du slog huvudet, så med tanke på en möjlig hjärnskakning vore det bäst om du hade sällskap ett helt dygn. Bor du tillsammans med någon?

-        Vad… nej. Jag är skild. 

Laura märkte att hon pratade för mycket. Thomas var säkert inte intresserad av Lauras relationsstatus.

-        Jag kommer just från nattskiftet. Ska vi gå och äta frukost någonstans så håller jag ett öga på dig åtminstone så länge?

Thomas log ett pojkaktigt leende. Laura kände också för att le flickaktigt. Cykeln lämnades vid gatuhörnet och stegen styrdes mot Maijas strandcafé. Livet är konstigt på det sättet att tråkiga händelser kan leda till något trevligt. Ibland krävs det att man slår skallen för att få trevligt kaffesällskap.

På caféet skrattade Laura och Thomas tillsammans, de pratade och förundrades över att livet fört dem i olika riktningar efter studierna. Det kom fram att Thomas jobbat en vecka på samma hälsostation där hemvårdsenheten också fanns. Han hade längtat tillbaka till hemstaden. Och nu var han här.

-        Det krävdes att du skulle cykla omkull för att vi skulle träffas igen.

Thomas log och Laura ryste av välbehag. Ur caféets radio hördes hur Anni och Jonte avslutade sin morgonshow och önskade sina lyssnare en bra dag. Den sista låten som spelades var Taylor Swifts Love Story. Laura log. Hon hade det bra här och nu.